Ingen särbo på flera jävla dagar o knappt någon kontakt på mobilen. Jag veeeeet varför men ändå blir jag sur o grinig och sätter upp en kall fasad, inom mig liksom. Jag känner mig inte hel utan honom. Ingenting blir kul, tappar energi. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det va så otroligt länge sen jag jag kände så. Har alltid klarat mig själv, varit trygg i mig själv. Ja det är jag fortfarande men jag menar nog att förut har jag valt att leva ensam med mina barn. Då känns det bara skönt med egen space liksom. Men nu efter att ha bott ensam (förutom barnen) i snart 16 år och har träffat MANNEN som får mig att känna så mycket och äkta känslor så hatar jag att vara ifrån honom. Den värsta känslan är nog rädslan att han inte vill ha mig längre. Att han kommer på att det funkar bra utan mig...Dumma jävla tankar!

Ja nog om detta nu. 

Äntligen hemma på tv:n Marmor och kopparfärg är en fluga just nu. Joråå, ganska fint men marmor har jag tröttnat på. Typ åttio-talet. Hade en del marmor då. Nu ska jag ta en kopp kaffe o grotta ner mig i soffan o mysa med en chokladbit :)